Idag blev jag återigen påmind...

...om hur skört livet faktiskt är.

Jag tänker ofta att "jag gör det sen", men tänk om "sen" aldrig kommer. Vad skulle jag då önska att jag gjort? Jag tänker ofta att "bara vi flyttat", "bara barnen börjar på förskolan", "bara veckan är slut" ska jag... , men tänk om jag började leva precis som jag vill redan idag? Varför vänta?

Vi vet inte var livet för oss, vad som kommer att hända så varför inte leva idag? Göra alla de där sakerna som vi skjuter på framtiden. Leka mer med barnen (med närvaro), fylla jobbet med mening istället för bara måsten (det går att göra i tanken utan att arbetsuppgifterna förändras), krama dina kära mera, börja träna och äta bättre.

Att leva mer i nuet är något som inte alltid är så lätt, men varför inte börja öva redan idag?

Om jag inte vill!

Den här texten tycker jag är så träffande. Jag har publicerat den tidigare, men jag, och kanske ni också behöver bli påminda ibland för att inte trilla dit i massor av måsten.

Om jag inte vill det jag gör

då är det inte jag som gör det.

Om jag gör det jag gör

för syns skull

för skams skull

för att vara till lags

och slippa kritik

då är det inte jag som handlar

utan fruktan som bor i mig.

Om jag inte vill

då är det inte jag!

Om jag tvingar min kropp

att tala kärlekens språk

när jag inte vill

då är det inte jag som talar.

Då skiljs jag från kroppen

och står hemlös utanför.

Och varje rörelse

utan min närvaro

smakar tomhet.

Om jag inte vill

då är jag inte där!

När jag gör det goda jag vill

när jag vill det jag gör

då är jag ett med mig själv

då är jag sann

då är jag fri

då är jag JAG!

Jag vet inte vem som skrivit texten, men tycker den är så träffande.

Gör du det du vill? Vill du det du gör?

I ett annat perspektiv!

Idag ska vi åka till Ölands djurpark och upptäcka djuren.

När jag var barn älskade jag att titta på djur, upptäcka nya saker, lära mig nya saker. Jag var nyfiken, orädd och envis och allt jag inte hade upplevt tidigare blev en upptäcksresa.
Sedan gick åren och i ganska stor mån glömde jag bort den här nyfikenheten. Jag blev räddare, satte käppar i hjulet för mig själv och såg i större utsträckning svårigheter i saker och ting snarare än möjligheter.

För några år sedan började jag plugga till personalvetare på universitetet och därefter till hälsoutvecklare på folkhögskola. Dessa utbildningar fick mig att igen bli nyfiken, att törsta efter mer kunskap och att bli sådär pirrigt glad som man kan bli när man upptäcker nya världar. Nu när jag dessutom blivit mamma och har förmånen att få se mina barn upptäcka sina nya världar upplever jag dessa genom deras ögon, uttryck och kroppsspråk. När man tillåter sig att gå utanför sina invanda mönster, rutiner och erfarenheter kan man fortsätta lära nytt, lära om och utvecklas.

Så håll inte fast allt för hårt i vad du tänker är din värld. Tillåter du dig att glänta på nya dörrar får du också nya perspektiv och lärdomar.

Vid ett vägskäl!

God morgon! eller bara morgon ska det nog stå. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få en god natts sömn. Är det inte barnen som vaknar så är det hjärnan som snurrar på högvarv med allt nytt som är på väg.

Vi har äntligen hittat vårt drömboende vilket känns fantastiskt roligt. Att få en trädgård där barnen kan leka, ett badkar som dom kan bada i och så en massa renovering och inredning som jag tycker är hur roligt som helst (om än tidskrävande). Om några månader går flyttlasset och fram tills dess är resan något skakig på jobbfronten.

Just nu står jag lite i ett vägskäl i mitt företagande. Jag måste välja om jag ska våga ta klivet fullt ut med allt vad det kan innebära. Är jag redo för allt detta när föräldraledigheten inte är slut än? Tanken har egentligen hela tiden varit att satsa fullt ut på mitt eget företag, men kanske inte så här, just nu, eller?
Eller betyder dessa nya besked att jag ska tänka i nya banor. Att jag ska ändra mitt synsätt lite och kanske ta ett steg åt något håll jag från första början inte tänkt. Jag tillhör ju kategorin människor som tror på att allt har en mening, att är man öppen för det så kommer chanserna bara man vågar se dem och ta dem. Men betyder det att jag ska köra på åt söder eller norr, öst eller väst eller helt enkelt stampa kvar en liten tid till.

Jag tror jag avvaktar en smula och förlitar mig på att jag känner på mig när "rätt" svar dyker upp.

Man vet att det är sommar när...

...man köper glass från glassbilen.
...man vaknar på natten av det värsta åskväder man varit med om.
...det doftar grill över en hel stad.
...doften av nyklippt gräs ligger tät tillsammans med åvan nämda grilldoft.
...löprundorna är olidligt svettiga.
...man längtar till nästa oväder som ska "rensa" luften lite.
...inget plagg är tunt och svalkande nog.
...man trycker ner hela familjen på en gräsplätt som är 2x2 meter och tycker att man fått gott om plats på stranden.

Idag älskar jag kaoset!

Det slog mig precis hur mycket jag faktiskt gillar kaoset här hemma. För några år sedan hade jag nog inte kunna föreställa mig ett hem som inte var rent, fint, städat och väldoftande. Jag vantrivdes om inte allt var på rätt plats och jag hade struktur och ordning på tillvaron.

Idag ser det mesta annorlunda ut. Det går inte planera så noga längre, det är stökigt förjämnan och i princip inget är där det borde vara, eller!? Det är kanske det det faktiskt är. Jag har lärt mig leva mitt i kaoset och nu kliver jag ofta (men absolut inte alltid) över leksaker med ett leende på läpparna. De där leksakerna representerar ju faktiskt något helt underbart. Diskbänken är belamrad med ett berg av disk (trots att det bara är lunchens redskap), men jag kan se det fina i detta. Då väljer jag hellre att glädjas åt ett glatt barnansikte med mat i hela ansiktet.

Ibland (kanske lite för ofta) glömmer vi vad som verkligen är viktigt. Vi lägger energi på saker som i långa loppet inte är så viktig. Jag menar inte att vi inte ska städa eller planera och organisera, men att vi också kan se det fina i kaos för ofta är det här kaoset skapat av något så oerhört fantastiskt.

Att se om sitt eget hus!

Visst är det tråkigt när man inser att en del människor bara gör saker för egen vinnings skull. De individer vi har allra närmast oss i form av vänner och familj hoppas jag att ni i så fall har genomskådat redan. Svårare är det med övriga som kanske bara är bekanta eller kollegor och chefer som vi inte känner så väl, men som vi ändå måste interagera med varje dag. Spontant vill man ju tro att alla vill varandras väl, men så är faktiskt inte alltid fallet.

Jag tillhör nog typen av människor som är aningens naiv ibland. Som vill se det goda i de flesta och inte tänker att andra agerar utifrån en dold agenda. Detta har nu lett till att jag gått miste om en hel del förmåner som jag egentligen haft rätt till. Processen att ställa allt till rätta och kämpa för min rätt kommer förmodligen att bli ganska krävande, men samtidigt lärorik.

Ett något diffust inlägg om något som egentligen har påverkat mig ganska mycket. Summan av kardemumman är att; stå upp för dig själv och kräv din rätt för ingen annan kommer att göra det!

Jordens undergång + annat smått och gott!

Det spekuleras ju i att jordens undergång skulle vara idag. Än så länge kan jag inte se några särskilda tecken på detta, men man kan ju aldrig vara på den säkra sidan.
Även om det känns lite väl drastiskt att jorden skulle gå under bara sådär så funderar jag ändå på mitt liv och hur det hittills har varit. Är jag där jag vill vara? Har jag gjort allt för att leva fullt ut? Vilka rädslor hindrar mig att utvecklas?

Det är så lätt att bara dras med i vardagens bestyr utan att reflektera över vart man är på väg och om det faktiskt är dit man vill. En dag som denna ställs det lite på sin spets tycker jag. Om jorden skulle gå under idag, har jag då levt mitt liv till fullo de här snart 32 åren? Det tåls att tänka på.

Startade dagen med en superskön löprunda i bokskogen. Solen stod lågt och smög sig bara igenom de täta grenarna på ett fåtal ställen. Detta gjorde att det fortfarande var svalt och skönt på stigarna. Underbart!
Med varje steg tilltog även energin och nu efter lunch och en kopp kaffe är jag laddad för resten av dagen.

Det händer så mycket spännande saker just nu. På jobbfronten händer det hela tiden nya grejer och min stora förhoppning är att jag om ett år ska kunna livnära mig (och min familj såklart) fullt ut på detta underbara företag som är min skapelse.
Yogautbildningen som jag länge drömt om är nu bokad till hösten och jag längtar som bara den efter att få förkovra mig i hela yogafilosofin, utmana kroppen och sinnet med nya saker. Jag tror helt klart att det kommer utveckla mig på flera olika plan och dessutom komplettera tidigare kunskaper inom träning, coachning och massage.

För övrigt så tittade vi på en bostadsrätt igår. Vi inser efter mycket övervägande att bostadsrätt är ett bättre alternativ än hus för oss just nu. Allt jobb som ett hus kräver skulle göra att vi får mindre tid till varandra, våra fina barn och våra jobb. Tid som vi inte riktigt har. Så nu drömmer vi om att vi vinner budgivningen och framöver kommer kunna lyxa till det i vår lilla trädgård, bada i vårt badkar och njuta av det extra rummet och alla förvaringsutrymmen. Håll tummarna!

Ja, det blev visst en salig blandning i detta inlägg, men vad gör väl det?

På återläsande...hoppas jag!

Visdomsord!

Robin Sharma som har skrivit den populära boken "Munken som sålde sin ferrari" har även skrivit flera andra böcker. För tillfället läser jag "Vem gråter vid din grav?" av denna författare. Boken har korta kapitel där man i varje får praktisk vägledning i konsten att leva. Man får förslag till lösningar på livets olika områden.
En mening som verkligen fastnade är följande;

Det räcker inte att veta vad man ska göra - om vi ska få det liv vi önskar måste vi faktiskt också handla i enlighet med den vetskapen.

Alla besitter vi mängder av kunskap. Vi vet ofta hur vi borde äta, träna och utveckla oss för att må så bra som möjligt, men lever vi utifrån de kunskaperna? Du (precis som jag) har säkert massor med idéer på hur du skulle kunna förändra ditt liv till ett piggare, gladare, friskare liv, men jobbar du faktiskt med att förändra dessa bitar?

Om inte, varför?

Härligt med kommentarer!

Vad förfriskande med lite kommentarer i kommentarsfältet även om nu våra åsikter skiljer sig åt. Det är väl bara bra när vi tycker olika för då får vi dels öva oss mentalt på att ta kritik eller så kan vi helt enkelt lära oss en rad nya saker.

Inlägget om bråket i bankomatkön var inte skrivet utifrån min åsikt om vem som hade rätt eller fel utan snarare utifrån en förvåning över att detta kunde leda till ett stort bråk och slöseri av en massa energi som kunde lagts på något annat.
Kommentaren om "dominanta fruar" är en ren gissning som jag står för. Anser att jag har rätt att gissa fritt i min egen blogg framförallt när det framgår att det är just en gissning.

Tack för att du tog dig tid att kommentera!

Bråk i bankkön!

Måste berätta om en händelse som inträffade igår när jag stod och väntade på uttagsautomaten på banken.
Det hade precis blivit min tur och bakom mig stod en man i medelåldern och väntade på sin tur. Efter honom stod en kvinna och under tiden jag uträttade mitt ärende vid automaten så dök det upp en äldre herre som bildade en ny kö (ska tilläggas att det fanns tre automater). Mannen som varit på tur blev nu helt tokig och började gorma på den äldre mannen att han minsann inte skulle tränga sig och att han skulle ställa sig sist i kön varpå den äldre menade att man alltid bildade en kö till varje automat.
Den här diskussionen urartade något helt otroligt och slutade med att de två männen stod och skrek den ena svordomen efter den andra till varandra. Det var nästan att jag trodde att de skulle börja slåss. Allt detta för att de hade olika syn på hur kösystem fungerar.

Är denna värd ett storbråk?

Jag är fortfarande lite smått chockad över hela händelsen, men blir samtidigt fascinerad över hur något så trivialt kan skapa ett sådant bråk. Kanske hade de två båda haft en dålig dag och detta blev det lilla sista som fick bägaren att rinna över. Kanske har de dominanta fruar hemma och såg sin chans att få utlopp för sin ilska riktat åt ett annat håll. Anledningarna kan vara många, men jag förvånas ändå över den mängd energi dessa män slösade på (ja faktiskt) ingenting då alla tre automater blev lediga i princip samtidigt och de var tre som väntade.

En långhelg i Östergötland!

God morgon!

Tiden har rusat iväg de senaste dagarna och det är väl så när man har trevligt. Jag och barnen var på visit i mina hemtrakter Finspång. Alltid när vi är där umgås vi intensivt med nära och kära och försöker tanka så mycket familj det bara går. Hann även med en mycket kort löparrunda i mina gamla skogar. Tyvärr var det fortfarande extremt blött på sina ställen så ibland fick jag ta långa omvägar in i skogen (undrar om löprundan egentligen blev så kort). Nu är vi åter hemma i Växjö och vardagen.

Vaknade i morse med träningsvärk både här och där. Instruerade Body Balance igår kväll. Fantastisk skön avslutning på veckan och deltagarna ger en underbar energi. Det blir den nya rutinen varje söndag framöver.
Den här veckan innehåller en hel del häng med barnen, en hel del jobb och massor av träning.

Hur ser er vecka ut?

Surdegar!

Sur som citron!

Hur kan det komma sig att vissa människor kan påverka oss så otroligt mycket? En del sprider ett positivt skimmer omkring sig som lyser upp allt och alla som kommer i närheten och det är ju härligt. Men hur är det med de där som gör tvärtom? De som har en dålig dag eller är allmänt negativa och på något märkligt sätt påverkar allt och alla i sin omgivning.

I sin vardag kan man kanske relativt enkelt sålla bort de där som stjäl ens energi. För helt ärligt, varför ska man umgås med någon som man får en bitter eftersmak av? Hur är det då när det är någon på jobbet som går omkring och surar och förpestar tillvaron? Är det en kollega är det kanske enklare att låta chefen ta upp det med personen i fråga eller att man tillsammans försöker komma fram till en lösning.

Lite svårare blir det när det är chefen själv som är surdegen för då är vi plötsligt i ett beroendeförhållande till surkarten i fråga.

Jag har själv jobbat på en arbetsplats där chefen ofta (inte alltid) varit irriterad, arg och sur över något. Oftast har det inte riktigt framgått vad problemet varit vilket istället startar en osäkerhet hos dem runtomkring. Sakta men säkert blev tillvaron mer och mer spänd och jag fick börja varje dag med att känna in stämningen för att veta hur jag skulle förhålla mig till personen i fråga. Stress kan yttra sig på en mängd sätt och i detta fallet tror jag att stressen är/var en stor del i dramat. Därmed inte sagt att det är ok att behandla människor hur som helst, prata skit bakom personalens ryggar eller helt uppenbart ignorera någon.

Efter att ha fått lite distans till situationen blir jag själv förvånad över att jag stannade kvar så länge eller tillät mig att bli behandlad på det här sättet. Hade någon av mina vänner behandlat mig likadant hade vi inte varit vänner idag. Jag har också märkt att sedan jag slutade där har min kreativitet och handlingskraft kommit tillbaka, något som i stort sett försvann efter några månader på den arbetsplatsen.

Våga stå på dig när du blir orättvist behandlad. Kanske är personen inte ens medveten om hur mycket negativ energi hon/han faktiskt sprider omkring sig.

Att det ska vara så svårt att kommunicera!

Varför kan en del människor inte prata med varandra? Har ni också stött på människor som det är supersvårt att kommunicera med. Det är egentligen inte fel på vare sig ditt eller den andre personens argument eller tankar utan ni kan liksom bara inte mötas när ni pratar. Ni misstolkar ständigt varandra och fast ni är medvetna om detta så går det inte att ändra på. Frustrationen stiger vartefter ni försöker göra er förstådda.

Händer detta med personer ni egentligen inte står så nära eller träffar särskilt ofta behöver det ju inte innebära ett problem, men hur är det när det är någon som ni tycker mycket om, en vän, en familjemedlem eller en partner?
Finns det någon skola man kan gå för att lära sig kommunicera?

Ibland förstår vi inte ens att vi har svårt att tala med en viss person utan det ger sig istället till känna genom att vi får en obehagskänsla när vi träffar denna person, vi blir kanske nervösa eller tappar bort oss själva och har svårt att bete oss som vanligt.

Återigen, jag efterlyser en kommunikationsskola!

Ett inlägg om tiden!

Vi talar allt som oftast om tiden. Tiden vi lägger ner på diverse olika saker, tiden vi inte har, tiden som inte räcker till, som går för fort, för långsamt, står still. Näst efter vädret vet i tusan om inte tiden kommer när det gäller de vanligaste samtalsämnena.

Så här har min tid sett ut den här helgen:

• Inte räckt till: att blogga, träna, städa
• Haft för lite av: sömn, vila
• Haft massor av tid till: mys med hela familjen (både den närmsta och den utökade)
• Upplevelse av andras tid: vi har kört en längre sträcka i mycket dåligt väglag, men ändå verkar en del ha så himla bråttom och kör om och alldeles för fort trots att däcken i princip bara spinner på vägen
• Stått still: samma som ovan fast rädslan av att sitta i bilen och känna att vi inte kommer någonstans (fast vi egentligen rörde oss, om än väldigt sakta)
• Gått för fort: hela helgen som spenderades med tjocka släkten
• Utnyttjandet av tiden: i princip maximalt

Jag är i det stora hela nöjd med hur jag spenderat min tid i helgen.
Hur har din helg sett ut?

Träningsvärk i kombination med lite Sverigekärlek!

Aj aj! Idag var det betydligt tuffare än vanligt att ta sig ur sängen. Träningsvärken kom som ett brev på posten och jag har hittat ytterligare muskler som vilat under en längre tid. Det bevisar bara återigen hur bra träning Body Balance och yoga faktiskt är. Inte alls bara lugnt och avslappnande och tråkigt som många ofta tror. Snarare en ordentlig genomkörare med många statiska övningar, men också en hel del dynamiska flöden, mycket andning som ökar effekten samt möjligheten att verkligen få sträcka ut en annars lite stel kropp. Love it!

Under förmiddagen har jag även hunnit med några koppar kaffe, lite lyssnande på nya Body Balance-musiken, men också några minuters nyhetstittande.

Det är svårt att förstå vilken oerhörd kraft jordbävningen utanför Japans kust hade (eller fortfarande har med alla efterskalv) med efterföljande tsunami. Bilder och filmer säger mer än tusen ord och jag sitter med gapande mun varje gång det kommer en filmsnutt. Tankar går ut till alla drabbade och deras familjer. Trots alla gånger jag beklagar mig över Sveriges klimat och annat är jag ändå tacksam över att vi är så förskonade från naturkatastrofer, krig och svält. Vi har det så oerhört gynnsamt här i Sverige. De allra flesta av oss slipper hunger, hemlöshet och annan misär. Vi har möjlighet att vara hemma med våra barn under en lång tid samtidigt som vi får ersättning av staten (även om vi klagar på att föräldrapenningen är låg har vi ändå möjligheten som många andra saknar). Vi får ersättning när vi är arbetslösa och/eller sjuka (även om det fortfarande finns en del frågetecken kring de nya reglerna hos Försäkringskassan). Vi har det så jävla bra!
Jag är så tacksam över att jag, min familj och mina vänner får leva så trygga och rika liv!

Att få livet åter!

Efter en natt med mycket sömn har jag nu fått livet åter. Det spritter lite i benen som längtar ut på promenad i solskenet (ja, resten av mig också såklart, inte bara benen). Idag kommer att bli en fantastisk dag, inte bara för att det är fredag, utan för att inget annat känns som en möjlighet just nu. Känner inte ni så också? Säg att ni gör det även om så inte skulle vara fallet. Vad är det värsta som skulle kunna hända om ni ljög lite grann för er själva i just det här fallet. Min gissning är att dagen skulle bli lite bättre (om inte mycket bättre).

Så, välkommen du härliga, energifyllda dag! Idag kommer att bli den bästa dagen!

Inne eller ute?

Kommer ni ihåg när ni gick i skolan, det fanns en liten klick tjejer och killar som var lite mer inne än alla andra. De såg ofta bra ut, hade de senaste kläderna och var lite mer populära än alla andra. Minns ni dem? Eller ni kanske till och med tillhörde dem?

Idag hade jag ett intressant samtal med två väninnor. Vi pratade om hur det fortfarande finns en liten klick kvinnor (och säkert män) som har en viss atmosfär omkring sig. De klär sig lite finare och håller sig helst i sin egen lilla grupp (tänk Solsidan). Jag vet inte om det beror på klasskillnad eller något annat, men de känns lite "finare" och "viktigare" än alla andra. Vet ni vilka jag pratar om?

Nu undrar jag, är det samma människor som i skolan tillhörde "innegänget" eller har det skiftat? Ibland när jag stöter på de gamla innetjejerna och -killarna förvånas jag över att det faktiskt inte hänt så mycket sedan skolan. De har blivit lite äldre (precis som vem som helst), en del har bildat familj, men ingen lever ett sådant där fantastiskt jetsetliv som man trodde att de skulle göra. Helt plötsligt är många av dem helt vanliga (vad nu det betyder) människor och inte alls så "inne" som förr i tiden. När hände detta? När skiftade det? Vem bestämmer vad som är inne och ute? Vilka är de här människorna som är inne nu när vi är lite äldre?

Gahhh!

Hur i hela friden får man stopp på tankarna?

Jag tror på allvar att det fina vädret gör mig oerhört kreativ (kanske beror det egentligen på något annat, men jag  "skyller" på vädret som så många gånger förrut). Jag spottar ur mig idéer (eller egentligen behåller jag dem i huvudet, men ni fattar) i ljusets hastighet. Ibland önskar jag att jag var två (eller kanske tre eller fyra) personer så att jag hann med allt jag ville. Fasen också!! Jag har så många briljanta affärsidéer, men ack så lite tid. Hur ska man kunna välja när det finns så många roliga saker att göra?

Kanske ska jag nu ,istället för att skriva ett flummigt blogginlägg, fortsätta att måla mina 10 fina loppisfyndade köksstolar så att vi kan sitta på dem istället för att gå runt dem.

Ha en härlig solig söndag all!

Är du alltid tillgänglig?

Jag fascineras över hur tillgängliga de allra flesta av oss är stora delar av dygnets timmar. Vi har mobiltelefoner med oss överallt och jag har till och med min vid sängen på natten (om än på ljudlös) med ursäkten att jag behöver veta vad klockan är när jag ammar eller om någon måste ha tag på mig.
Vi har msn och facebook, flera mailadresser och datorer med ständig uppkoppling och vi bloggar om allt och inget (busted). Nu har vi också datorn i mobilen vilket gör det ännu lättare att koppla upp oss när och hur som helst.

Pust!!!! Är det ingen annan än jag som blir trött? Så trött! Men ändå kan jag inte riktigt stänga ner, logga ut och koppla bort. Tänk (ve och fasa) om jag skulle missa något.

Ibland kan denna ständiga uppkoppling med "verkligheten" göra mig tokstressad. När jag har glömt att svara på några mail eller missat att blogga kan jag nästan få dåligt samvete. Tänk om andra nu inte får sin dagliga boost av mig?!?! Tänk att egot ändå är så stort att man förväntar sig att andra ska vilja veta allt om en (eller i alla fall de delar man väljer att dela med sig av). Fasansfulla tanke också att andra kan dela med sig av mig. Andra kan lägga ut kort på mig eller skriva om mig på sina bloggar och sedan finns det där för alltid. Hua!!

Jag fascineras av att vi har ett sådant behov av att berätta vad vi äter till middag, att vi ska gå på promenad, hur mycket vi tränar eller vilka vi umgås med. Jag fascineras ännu mer av att andra verkligen vill läsa om dessa saker.

Trivs du med att vara så tillgänglig eller har du loggat ut redan?