Gick in i väggen...

I maj gick jag en utbildning i Functional Moves. En mycket bra klass med funktionell träning där hela kroppen får jobba i övningar som fokuserar på styrka, smidighet, balans och kondition. Svettigt och effektivt med andra ord.

Igår gick jag på en Functional Moves klass för att åter komma in i känslan av passet. Det var lite för länge sedan jag körde sist och det är verkligen på tiden att på riktigt utmana kroppen.
Tyvärr var jag nog lite väl överambitiös. Efter en långdragen förkylning (som nu är i princip borta) har jag inte tränat knappt alls. Min dumhet att ge sig på ett så pass tufft pass direkt visade sig drygt halvvägs in i passet. Första halvan var jag stark, kände mig laddad och hade fokus. Helt plötsligt kliver jag rakt in i väggen, inte bokstavligt, men det hade lika gärna kunnat vara så. Det började susa i huvudet, svartna för ögonen och musik, övriga deltagare och instruktören kändes som att de befann sig långt, långt, långt borta.
Detta kallar många för att gå in i väggen. Det kan bero på massor av saker, men i mitt fall handlade det nog mest om att förkylningen trots allt kanske inte helt gett upp. Samtidigt var det några för många timmar efter senaste måltiden. Känslan är hemsk. Från att ha känt sig oövervinnlig känner man sig totalt försvagad, matt och yr. Andra halvan av passet blev mest ett lamt försök till att hänga med lite grann. Jag fick inse mina begränsningar och helt fokusera på att utgå från min egen kropp.

Lärdomar av detta:

• Börja inte med ett tufft pass så nära efter sjukdom
• Se till att fylla på mat- och vätskedepåer i lagom tid innan träningen.
• Lyssna fullt ut på kroppen även om du är helt inne i träningen och tycker att det är kul.
• se till att ha sovit bra så att orken finns där.

Japp, det var det hela. Nu ska jag ladda inför gravidyogan ikväll som är betydligt lugnare. Något som passar min kropp och mentala status ypperligt en onsdag som denna.