När bitterheten tar överhand!

Jag skrev lite om det i ett tidigare inlägg. När bitterheten får för mycket frihet och till slut uppfyller en person så mycket att hela dennes liv påverkas.

Det måste ju börja någonstans, eller? Vid något tillfälle går det inte som man tänkt sig vilket börjar som en grämelse. Kanske stöter man på flera sådana motgångar och sedan är det i rullning. Allt som sker skyller man på yttre faktorer och sådant man själv inte anser att man kunnat påverka. Men faktiskt är det ju så att vi kan styra mycket själva genom hur vi tänker. Vi kan öva upp förmågan att tänka annorlunda och på så sätt ta oss ur den negativa spiralen. Vi kanske inte alltid kan styra över det som händer, men faktiskt är vår hjärna vår egen och alltså kan vi träna upp den till att tänka nytt och positivt.

Det värsta vore väl att vakna upp som gammal kvinna/man och inse att man låtit hela livet bli ett enda stort kaos av bitterhet.

Sömn!

Nu på morgonen när jag vaknade så insåg jag hur viktig en god natts sömn egentligen är. Inte för att jag egentligen inte visste det innan, men nu blev det extra påtagligt. Efter att i ganska många nätter ha vaknat flera gånger och dessutom lite väl tidigt på morgonen så har min hjärna sakta men säkert lugnat ner tempot. I ärlighetens namn har det mest kännts som att det har varit en gegga av gröt där inne och ni kan ju föreställa er själva hur svårt det är att försöka tänka snabba, klara och smarta tankar genom gröt.

Nu har jag i alla fall sovit en hel natt. Många och långa timmar senare känner jag mig som en helt ny människa (tack svärmor). Detta fick mig att tänka på hur viktigt det är att få sova bra oavsett vad man har för mål. Många har ett jobb där de behöver vara skärpta, vill du gå ner i vikt och/eller få resultat av din träning är sömnen jätteviktig. Kroppen och hjärnan behöver återhämtning i form av sömn och vila för att fungera fulländat. Så känner du att resultaten uteblir? Titta över dina sovvanor och börja förändringen där.

När misstag begås!

Fy vad det kan vara jobbigt att begå misstag. Särskilt när misstaget får mycket negativa konsekvenser för andra. Jag kan vid sådana tillfällen bli smått avundsjuk på de som har förmågan att accpetera det, borsta av sig det och sedan släppa det. Jag kan komma på mig själv med att ständigt återkomma till det som hänt i tankarna och återigen gå igenom det.

Vi begår alla misstag ibland, men det som är viktigt är att vi inte slår för mycket på oss själva för det utan accpeterar att vi är mänskliga och inte perfekta. Att ta konsekvenserna av sina handlingar, lära sig av det som hänt, men att sedan gå vidare utan att hacka på sig själv är nödvändigt för att vi ska må bra. Att våga vara ödmjuk inför sig själv och sina positiva och mindre positiva sidor är något i alla fall jag ibland behöver öva mera på.

Sommarkväll!

Hur härligt är det inte att kunna sitta ute på kvällarna. Temperaturen börjar svalna av lite grann, solen är på väg ner bakom trädtopparna och fötterna ligger på bordet.

Njutningen är total!

Spiraler!

Det sägs ju att goda (eller onda) ting kommer tre och tre. När något positivt händer så följer det ofta fler positiva händelser eller tvärtom, negativa saker följs av fler negativa händelser. Vad beror detta på?

Min tanke är att när något roligt händer så blir vi positiva, tänker positivt och söker oss omedvetet mot nya positiva saker. Vi väljer troligtvis också att se det positiva snarare än det negativa i de situationer vi befinner oss i. Vi har med andra ord hamnat i en positiv spiral.

Samma sak borde ju då också gälla för den negativa spiralen. Vi upplever att vi drabbas av motgångar som påverkar vår sinnesstämning negativt vilket triggar igång fler negativa tankar. Det blir svårare att se det positiva och vi har hamnat i en negativ spiral.

Tankens kraft har mycket med detta att göra. Välj att se det positiva i det som händer även om situationen inte känns så vid första anblicken. Det blir betydligt lättare och roligare att leva än om vi är bittra och ser oss själva som offer för omständigheterna.

Skaka av sig ilskan!

Visst är det tråkigt när man får reda på att någon man trodde mer om ljugit och pratat illa om en bakom ens rygg. Första reaktionen är ofta ilska (i alla fall för mig), men ju mer jag funderar på det desto mer synd kan jag tycka om personen i fråga.
I grund och botten beror det ju på något att en del har behov av att prata illa om andra. Kanske kan det vara deras egen dåliga självkänsla som de upplever blir starkare om de trycker ner andra eller som jag tror i detta fallet att besvikelser i ens liv har lett till en bitterhet som tar sig detta "skitsnacksuttryck".

Nu har jag fått ur mig det och skakar där med av mig ilskan för att istället tycka synd om personen i fråga.

På en cykelsadel!

Vanligtvis när jag cyklar fram och tillbaka till stan funderar jag inte så mycket, men igår när jag cyklade hem från jobbet blev jag plötsligt mycket medveten om mina omgivningar. Trots att jag cyklat/gått samma väg massor av gånger blev jag nu medveten om helt andra saker än jag tidigare lagt märke till.

Halvvägs hem korsar järnvägsspåret vägen och igår (precis som de flesta dagar) gick bommarna ner strax före jag hunnit fram. Medan jag stod där och väntade märkte jag hur kvällssolen lös mig i ansiktet på ett behagligt sätt, hur vinden som nu hunnit bli lite svalare fläktade skönt och gjorde så att håret lyfte titt som tätt. På andra sidan vägen stod en dam med sin käpp och log så förnöjsamt vilket gjorde mig nyfiken på vad som gjorde henne så glad. Hade hon kanske haft trevligt besök under dagen, kanske tänkte hon på sina barn/barnbarn eller så hade hon kanske vunnit på lotto. Lite snopet insåg jag att jag aldrig skulle få reda på svaret.

När jag sedan cyklade in i vårt bostadsområde såg jag vad mycket björkar det faktiskt växer längs vägen. Deras grenar sträckte sig långa och gröna långt ut över vägen och bildade nästan en tunnel som jag kunde cykla igenom.

Sista backen innan hemmet har den senaste tiden känts ovanligt jobbig (förmodligen på grund av mitt gravida tillstånd), men just igår tänkte jag inte så mycket på det. På andra sidan joggade nämligen en väldigt lång och väldigt smal man. Han hade en mycket säregen löpstil med armarna nästan stilla längs med kroppen förutom händerna som fladdrade vilt. Jag blev lite fnittrig inombords och bestämde mig för att jag ska testa att jogga så vid något tillfälle när jag är springduglig igen.

Kontentan av detta inlägg blir alltså att trots att jag cyklade samma väg som alltid så kändes denna resa mycket händelserik och gick väldigt fort. Istället för att bara ha siktet inställt på målet (hemmet) så tog jag för kanske första gången verkligen vara på vägen dit (själva resan). Tänk om vi kan applicera det till andra delar i livet. Att njuta mer av vägen fram till målet skulle nog göra mycket betydligt mer betydelsefullt.