De flesta av oss har någon typ av rädsla, fobi eller liknande. Det kan vara småkryp, att flyga eller kanske att tala inför en grupp. Oavsett vad du är rädd för så kan den rädslan kännas orimlig i sammanhanget. Du vet att en spindel inte är giftig (i alla fall i Sverige) och att du dessutom är ett antal gånger större än den. Ändå kanske kroppen reagerar med svettningar, pulsen ökar och du kanske till och med känner dig paralyserad. Innerst inne känner vi oss gärna lite fåniga över våra rädslor som vi egentligen vet inte kommer att ta livet av oss eller ens skada oss lite grann. Ändå reagerar vi så kraftfullt.
En sådan upplevelse hade jag inatt när jag i halvsömn hör hur något krafsar ute på balkongen för att sedan förflytta sig in i vårat sovrum. I tron om att det ändå befinner sig utanför tröskeln lyckas vi stänga dörren. När vi sedan lagt oss tillrätta igen börjar detta något plötsligt flyga runt i sovrummet. Med bultande hjärta och smått skräckslagen gömmer jag mig under täcket och inser själv hur dumt det ter sig. Detta något som visar sig vara en fladdermus är ju inlåst i lägenheten eftersom vi såklart har låst in den där. Jag vet inte hur länge vi gömde oss under våra täcken, men det kändes som en hel evigheten innan vi till slut vågar oss upp för att öppna dörren igen och på så sätt flyger vår besökare så småningom ut igen.
Även om jag visste att den inte skulle kunna skada mig rent fysiskt så blev jag helt klart rädd. Att den dessutom var inlåst i lägenheten borde ju ha gjort att vår första prioritet skulle vara att försöka öppna någonstans så att den kunde ta sig ut. Ändå tog det en evighet innan vi (vilket inte var jag) vågade oss fram bakom täcket för att öppna. Snacka om smått korkat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar